Psykosyntes som psykoterapeutisk metod är utvecklad av Roberto Assagioli, och brukar beskrivas som en psykologi med själ.  Assagioli menade att man kan använda psykologiska kunskaper för att utveckla och stärka det friska hos individen till skillnad från psykoanalysen där man använder psykologin till att bota det ”sjuka” hos patienter. Enligt Assagioli har varje människa både styrkor och svagheter som man kan lära sig att hantera, utveckla och dra nytta av. Det gäller att hitta mening i livet och ta vara på sina möjligheter till självförverkligande. Ett antagande i psykosyntesen är att man först behöver lära känna sig själv för att därefter kunna se och förstå andra. Begreppet ”syntes” syftar på den utveckling som skapar ny förståelse i spänningsfältet mellan till synes motstridiga polariteter inom personen. Termer som helhet, balans och integrering är centrala i detta integrativa förhållningssätt (Assagioli, 1974). Målet är att uppnå samstämmighet mellan den ”inre” och den ”yttre” verkligheten vilket antas skapa välbefinnande och trovärdighet hos människan.